Under hela 1600-talet, 1700-talet och början av 1800-talet försegick resandet på samma sätt. Att resa var dock inte en sysselsättning för envar. Det var maktens folk som reste och då oftast i tjänsten. Att resa för nöjes skull är en 1900-talsuppfinning. Den utveckling som skedde var att stigarna/vägarna förbättrades och att vagnarna blev mer komfortabla med fjädring och täckta karosser. Motorn gick dock fortfarande på havre. Stora förbättringar genomfördes också på 1700-talet med inrättandet av gästgiverier där man kunde få både mat och logi och där man bytte hästar för vidare färd.

Inte så särdeles mycket hände under de första årtiondena. Vägarnas standard var något förbättrad och trafiken med häst och vagn ökade. En detalj som är värd att notera är att man sedan 1500-talet inte hade någon rätt att färdas fritt i riket utan privilegiebrev utfärdat av något av rikets ständer, landshövdingen eller konungen själv. En sorts inrikes passtvång, kan man säga. Det kom att gälla ända fram 1860. Respass krävdes också för att kunna utnyttja skjutsväsendet och gästgiverierna. Passtvånget slopades först 1860 men infördes vid 1:a världskrigets utbrott för utrikes resor. Den som utan sådant godkännande strök omkring ute på bygderna ansågs vara lösdrivande landsstrykare, förrymda fångar eller annat tvivelaktigt folk som således var mer eller mindre rättslösa. De kunde gripas av fiskalerna och till och med fängslas eller sändas till tvångsarbete i Falu koppargruva. Reste gjorde egentligen bara de som hade ett kungligt eller militärt uppdrag eller som var kurir i någon form. Vissa förflyttningar skedde dock för att bosätta sig i ännu inte bebodda trakter som t.ex. norrlands inland.

På 1630-talet pågick det 30-åriga kriget i Tyskland. Alla vet vad som hände i dimman den 6 november 1632. Axel Oxenstierna tog då över och organiserade, donade och styrde i riket. Han byggde ut vägnätet och inrättade 1636 det Kungliga Svenska Postverket. På ca var tredje mil längs det upprustade vägnätet skulle det finnas en edsvuren bonde som tjänstgjorde som postiljon "helst en som läsa och skriva kan" som det stod i poststadgan. Det var inte alla postiljoner som red till att börja med. En del löpte. Så småningom organiserade postdiligenstrafiken och den gav då också vissa resmöjligheter med dess vagnar.   

Att resa från Göteborg till Stockholm skedde på samma sätt som förut d.v.s. en  10-15 dagars ritt ev. med vagn eller vintertid med släde.  Engelske ambassadören Whitelock skrev 1653 en reseskildring från en resa Göteborg-Uppsala. Den tog 21 dagar med häst och vagn. Tidsmässigt hade inte mycket hänt på sedan medeltiden. Den som reste i riket och hade kunglig fullmakt kunde dessutom kräva att bönderna skulle ställa hästar, slädar eller vagnar gratis till förfogande. Denna s.k. friskjutsregel gällde fram till 1642 års riksdag. Till böndernas stora lättnad avskaffades då friskjutsen och det började nu byggas gästgiverier på ett par mils avstånd från varann. Vid varje krog skulle det enligt lag finnas angivet hur långt det var till nästa rastställe. Här fanns då också möjlighet att hyra ny skjuts. Avståndsangivelser utmed vägen, d.v.s. det restes milstenar, började införas.

På 1630-talet byggde också holländarna Sveriges första kanal, Hjälmare kanal. Den underlättade resandet en del i dessa trakter och hade också en positiv  inverkan på resandet Göteborg – Stockholm. 

1607 Karl IX låter igångsätta arbetet med "Norrstigens" utbyggande för hjuldonstrafik.
1607 Slussen vid Lilla Edet byggs.

1619 Gustav II Adolf utgiver fullmakt för "ståthållarne på Kalmar och vägröjningen i Småland", vari de bemyndigas bestämma om de allmänna landsvägarnas röjande och vidmakthållande.

1635  Kristinas förmyndarregering utfärdar vår första landshövdingeinstruktion, vari landshövdingarna åläggas att vinnlägga sig om att vägar och broar röjas och uppehållas.

1636  Kristinas förmyndarregering utfärdar vår första förordning om postbuden å vägarna.
1639  Kristinas förmyndarregering bestämmer, att alla - även de privilegierade stånden - äro pliktiga att röja väg och bygga broar.
1649  Kristinas gästgivareordning ålägger landshövdingarna m. fl. plikt att hålla uppsikt över väghållningsskyldighetens fullgörande, varjämte bestämmes, att vägarna, sedan de röjts, skola mätas med snören, så att alla milar bli lika långa.

1651 Kristinas specialinstruktion till landshövdingarna förordnar, att "Konungs- eller store landsvägarna" skola bättras, rätas, förses med broar och befrias från stenar samt att även "tvärvägarne" skola göras brukbara och förses med gästgivaregårdar, varjämte milarna skola rättas efter omläggningarna och kontrollmätas.

1664  Karl XI:s gästgivareordning föreskriver bl. a. att alla stora och stråkvägar,skola göras jämnare och rätare, varjämte vid varje mil skall uppsättas "vissa stenar och kännemärken den resande mannen till rättelse".

1666 Karl XI inrättar vägmästareämbete och utfärdar memorial över dess åligganden.

1687 Karl XI:s landshövdinginstruktion ålägger landshövdingarna tillse, att såväl sommarvägar som vintervägar och broar i rätt tid lagades och uppehöllos samt särskilt, att vintervägarna över vattendragen utstakades i lagom tid