Göteborgs Modelljärnvägssällskap

En resa till Stockholm

Ja, vad man nu skall där och göra.....

Den som är pilot i flygvapnet kan idag färdas sträckan Göteborg - Stockholm på ca 10 minuter. Flyger du med SAS tar det lite drygt halvtimman om man bortser från start och landning. Med X2000 kan man åka på 3 timmar. Det är dock inte så många mansåldrar sedan det var annorlunda. Det räcker att vi går tillbaka ca 200 år för att resan på hästryggen skulle ta upp mot två veckor.

Att färdas genom riket har alltid varit nödvändigt. Det kunde gälla krigshärar som drog fram, Konungen och hans följe på Eriksgator, riksdagsmän som skulle till olika riksmöten eller diligensposten som genomkorsade riket. Det finns en del resebeskrivningar från olika århundraden. Franska och Engelska sändebud skrev reserapporter på 1600-talet. Tyska blivande drottningar reste genom Sverige för att i hufvudstaden förenas med sina utvalda. Konungars olika fälttåg är väldokumenterade och Linné skrev detaljerade reseberättelser från sina olika 1700-talsresor till olika landsändar inom riket. Låt oss ta en tur Göteborg-Stockholm genom tiderna.

1500-tal

Vägar i vanlig bemärkelse kan man knappast tala om på 1500-talet. Det var i princip naturligt upptrampade djur- och ridstigar. De uppstod där det var lättast att komma fram. Minsta motståndets lag följdes, medvetet eller omedvetet. Utländska resenärer, som på 1500-talet reste i Sverige, berätta hur primitiva och dåliga de svenska vägarna var, och i militära rapporter från Sveriges stormaktstid, rörande marscher och livsmedelstransporter på vägarna, kan utläsas hur miserabla landsvägarna var. Visserligen for Gustav Vasa till olika platser i riket men i huvudsak red man till häst utan vagn. Vintertid var det dock vanligt med släde. De tunga transporterna gjorde man också vintertid när marken frusit och snön var ett utmärkt underlag för kälkar, slädar och liknande. På älvar och andra vattendrag skedde båttransporter. Vatten skilde inte länder åt på samma sätt förr som nu. Ofta var de istället förenande. Att Danmark innefattade kuststräckorna Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge var naturligt då det var lätt att färdas mellan landsdelarna. Det som var skiljande var i stället det öde och vilda skogarna upp mot Småländska höglandet. Något organiserat övernattande existerade inte. Man tog in där det behagade och högreståndsfolk tog sig ibland bara den rätten. Socknarnas prästgårdar var ofta utnyttjade. Man använde de riddjur man hade med sig, för något skjutsväsende var ännu inte inrättat. Där det fanns möjlighet till båtlänning gick det betydligt fortare än att ta sig fram landvägen. Från Stockholm mot Göteborg färdades man då med skuta eller roddbåt över Mälaren, Hjälmaren och kanske Vänern. I övrigt fick man leta sig fram genom skogarna, ute på fälten och genom byarna. Någon Göta Kanal fanns inte. Den kom först 300 år senare. Man vet också att det inte var mycket bevänt med kartorna på den tiden. Man fick man fråga sig fram. Sedan flera århundraden fanns dock vissa vandringsleder som pilgrimer använt sig av. De nyttjades även nu. Kyrkor, kloster och borgar var ofta riktmärken och vägvisare. Munkar och präster var bland de få som kunde läsa och skriva.

En resa från västkusten upp till huvudstaden tog på 1500-talet ungefär 14-20 dagar. Fick man båttransport vissa sträckor kunde det gå något fortare. Var inte vädret gunstigt kunde det ta avsevärt längre tid. Att segla runt utmed kusten tog också längre tid, så det var inget alternativ, varken praktiskt eller ekonomiskt. Det fanns helt enkelt inga som hade skepp som gick i den sortens trafik. De flesta fartyg var krigsskepp och fiskeskutor. Även om det funnits kustfart så hade det inte varit riskfritt p.g.a. alla pirater som härjade i vattnen runt Sverige eller rättare sagt Danmark. Sträckan från Kalmar och upp till Göteborg tillhörde som bekant våra västliga grannar fram till mitten av 1600-talet. Stridigheter var mer regel än undantag. Det var således med stora uppoffringar, och ibland med livet som insats, som man företog en dylik resa på 1500-talet. Pirater till sjöss motsvarades av rövare, banditer och annat patrask till lands. Vid passage genom Tivedenskogarna fick man vara beredd på både det ena och det andra. Att färdas obeväpnad var lika med en säker död.

Magnus Erikssons allmänna landslags Byggningabalk från 1350 var den lag som reglerade hur vägarna skulle se ut. Den följde i huvudsak Upplandslagens bestämmelser. De allmänna vägarnas bredd fastslogs till 10 alnar (ca 6m) och fastställes även bredden för kyrko-, kvarn- och fävägar med tillhörande broar till 5 alnar. Vägunderhållsskyldigheten regleras likaledes, varjämte brosyn föreskrevs såsom kontrollmedel.

Kalmar recess från 1483 påbjöd, att bro- och vägsyn skulle hållas två gånger årligen vid Valborgsmäss och Mikelsmäss.

1544 bestämde Västerås riksdag att allmänna vägar skulle röjas genom menige mans tillhjälp och omkostnad, så att Rådet skulle utan fara kunna sända bud till Konungen på vägen Nylödöse - Kalmar-Stockholm men även alla andra nödtorftiga vägar.

Gustav Vasa utfärdade många påbud bl.a 1545 då han beslöt att en "vagneväg" skall anläggas mellan Noreskog och Arboga för att möjliggöra bekvämare färdande än "på hästebaken". Tre år senare, 1548, föreskrevs att stora höghjuliga fordon skulle anskaffas för trafiken mellan Västerås-Kopparberget och Stegeborg-Vadstena för att ersätta släporna.

Stockholm 1600-tal



		Sveriges största nolla!